Ditåt så klart!
Blev påmind om första hjälpen kursen i gymnasiet och då flög tankarna iväg till en annan kurs med samma lärare. Ämnet är alltså DUMHETER JAG GJORT.
Gymnastikläraren på gymnasiet var en läskig typ. Jag hade en fruktansvärd respekt för honom jag nästan fruktade honom.
Han var expert på att förnedra folk och jag råkade ut för detta fenomen ett antal gånger.
Så fort man inte verkade lyssna så fick man en fråga. Till saken hör att jag även hade honom i engelska och jag var brutalt kass i engelska.
Det var i alla fall en lektion i ämnet orientering.
Redan på högstadiet konstaterade läraren att jag aldrig borde få ge mig ut i skogen själv med en karta. Risken att jag kulle gå vilse var överhängande. Jag förklarade detta för gymnasieläraren men han hade hade en vison om att "alla kan lära sig orientera". Pyttsan!
Det var orienterings teori, man skulle lära sig vädersträcken och en massa annan bullshit. Jag satt och pillade men något annat eftersom jag ansåg det lönlöst. Jag skulle ändå gå vilse.
- Ulle!!!
Jag ryckte till och tittade upp och till min fasa stod han alldeles nära och flåsade på mig och tryckte upp en sån där kompass i nyllet på mig.
- Har du lyssnat på vad jag har sagt?
Jag kände hur svetten pärlades i pannan på mig och förberedde mig på förnedring av högsta klass.
- Vart pekar den röda pilen?
Ah, jag kunde pusta ut. Det var enkelt, jag behövde inte ens tänka. Jag tog mig en titt på kompassen och visade med fingret:
- Ditåt!
Hela klassen började garva och fürern slog näven i bordet.
- Men är du helt dum i huvudet Ulle? Den påkar åt norr!!
- Och den pekar ditåt, svarade jag samtidigt som ett ljus gick upp.
Jag fick höra det där ett tag. Som tur är har jag sällan vett att skämmas och den gången var inget undantag. Jag hade ju för fan rätt.
När det var dags för det stora provet, själva orienteringen så gjorde jag allt för att slippa. Jag slapp inte och gick heller aldrig i mål.
Jag och en kompis tröttnade och tog en genväg ur skogen och drog hem. Efter några timmar ringde en lärare hem. Det var nära att de drog igång en skallgångskedja för att hitta oss. Skyll er själva tänkte jag, vad var det jag sa, men det sa jag aldrig ;)
Ulle ska inte orientera. Jag borde vägrat...... eller kanske varit vaken på lektionen?
Gymnastikläraren på gymnasiet var en läskig typ. Jag hade en fruktansvärd respekt för honom jag nästan fruktade honom.
Han var expert på att förnedra folk och jag råkade ut för detta fenomen ett antal gånger.
Så fort man inte verkade lyssna så fick man en fråga. Till saken hör att jag även hade honom i engelska och jag var brutalt kass i engelska.
Det var i alla fall en lektion i ämnet orientering.
Redan på högstadiet konstaterade läraren att jag aldrig borde få ge mig ut i skogen själv med en karta. Risken att jag kulle gå vilse var överhängande. Jag förklarade detta för gymnasieläraren men han hade hade en vison om att "alla kan lära sig orientera". Pyttsan!
Det var orienterings teori, man skulle lära sig vädersträcken och en massa annan bullshit. Jag satt och pillade men något annat eftersom jag ansåg det lönlöst. Jag skulle ändå gå vilse.
- Ulle!!!
Jag ryckte till och tittade upp och till min fasa stod han alldeles nära och flåsade på mig och tryckte upp en sån där kompass i nyllet på mig.
- Har du lyssnat på vad jag har sagt?
Jag kände hur svetten pärlades i pannan på mig och förberedde mig på förnedring av högsta klass.
- Vart pekar den röda pilen?
Ah, jag kunde pusta ut. Det var enkelt, jag behövde inte ens tänka. Jag tog mig en titt på kompassen och visade med fingret:
- Ditåt!
Hela klassen började garva och fürern slog näven i bordet.
- Men är du helt dum i huvudet Ulle? Den påkar åt norr!!
- Och den pekar ditåt, svarade jag samtidigt som ett ljus gick upp.
Jag fick höra det där ett tag. Som tur är har jag sällan vett att skämmas och den gången var inget undantag. Jag hade ju för fan rätt.
När det var dags för det stora provet, själva orienteringen så gjorde jag allt för att slippa. Jag slapp inte och gick heller aldrig i mål.
Jag och en kompis tröttnade och tog en genväg ur skogen och drog hem. Efter några timmar ringde en lärare hem. Det var nära att de drog igång en skallgångskedja för att hitta oss. Skyll er själva tänkte jag, vad var det jag sa, men det sa jag aldrig ;)
Ulle ska inte orientera. Jag borde vägrat...... eller kanske varit vaken på lektionen?
I det omedvetna
Varför gör jag så konstiga saker hela tiden?
Gick omkring och plockade lite. Plötsligt upptäckte jag att jag tuggade på ett fruktigt och gott tuggummi.
Ehhhhh..... jag har inte tagit något tuggummi, vet inte ens vart de finns.
Efter en stunds ffunderande så slog det mig, aha!
Jag plockade på bordet i TV-rummet, hittade ett gammalt tuggummi. Tog det för att kasta det och sedan svart, minneslucka.
Disträ och tankspridd som jag är så hade jag glömt av målet på vägen, stoppat det i munnen som om det vore världens naturligaste sak.
Hoppas det var sonens för han kasserar dem ganska omgående, annars vill jag inte veta....
Gick omkring och plockade lite. Plötsligt upptäckte jag att jag tuggade på ett fruktigt och gott tuggummi.
Ehhhhh..... jag har inte tagit något tuggummi, vet inte ens vart de finns.
Efter en stunds ffunderande så slog det mig, aha!
Jag plockade på bordet i TV-rummet, hittade ett gammalt tuggummi. Tog det för att kasta det och sedan svart, minneslucka.
Disträ och tankspridd som jag är så hade jag glömt av målet på vägen, stoppat det i munnen som om det vore världens naturligaste sak.
Hoppas det var sonens för han kasserar dem ganska omgående, annars vill jag inte veta....
Tågresan
Så kommer då det första avsnittet i: DUMHETER JAG GJORT
Tåg, inget för dummies
Året var 1999.
Snabbt räknat så var jag alltså 21 år vid tidpunkten.
Jag var tillsammans med eller kanske mer exakt, jag dejtade en kille i en liten håla utanför Jönköping.
Han är förövrigt den roligste killen jag någonsin träffat. Jag skrattade mig igenom den flera dagar långa dejten :D
Nåväl, för att komma till den lilla hålan som inte ens hade ett riktigt torg (säger en del) så var jag tvungen att ta tåget.
Lilla jag hade trots min relativt "höga"ålder aldrig någonsin åkt tåg själv. Har inte ens minne av att jag åkt någon längre resa ens med sällskap.
På något vis hade jag hur som helst lyckats utveckla någon sorts fobi för det där med tåg.
Vart går man in? Hur vet man vart man kan sitta? Finns det toalett? På vilken sida går man av?
Under resan satt jag (för jag kom på tåget utan svårigheter) och bekymrade mig över HUR jag skulle få upp dörren till det lilla mellanrum man skulle till för att komma ut ur tåget (det var ett litet tåg).
Tåget bromsade in så småningom och nervös som jag var så hörde jag inte vad de sa i högalarna men jag tittade på resvägen i tågtabellen och drog slutsatsen att jag var framme.
Till min stora förfäran så var det bara jag som skulle av.
Jag hade planerat att gå bakom någon annan för att inte göra bort mig genom att trycka på någon konstig knapp eller gå in i en glasdörr.
Jag fick vackert resa mig och ta min lilla packing och med beslutsamma steg gick jag mot målet och lyckades få upp skjutdörren efter två försök (svetten lackade).
Tåget bromsade in och det blev tyst. Jag väntade och väntade på att någon dörr skulle öppnas men inget hände.
Jag började svettas ännu mer och såg mig omkring för att lista ut på vilken sida jag skulle gå av.
Jag såg ingenting.
Jag började trycka på knapparna vid ena dörren, inget hände.
Jag testade nästa dörr mittemot och efter flera försök åkte dörren upp. Jag var livrädd för att bli kvar på tåget.
Till min stora fasa så var det fel sida!!!!!!
Jag fick ta ett ordentligt hopp ner med min packning och hamnade mitt i ett annat spår.
Jag kunde ju inte gå runt tåget som nyss stannat utan jag blickade frammåt och satte sikte på den sida av perrongen jag förmodligen skulle stå vid när jag skulle åka hem (alltså helt fel sida).
Ja alla vet nog hur det ser ut vid en tågstation även i miniformat. Det är en Höööög kant upp till den normala marknivån.
Jag klättrade altså upp för kanten med väskan över axeln. Jag kände mig så djävla dum, blåst, korkad, idiotisk, sjukt knäpp och jag skämdes som ett djur. Vågade inte ens fundera på vad medpassagerarna tänkte om mig.
Tåget blåste iväg och kvar stod jag ensam. Vilken jävla tur att min dejt inte var i tid. Han såg aldrig hur jag kravlade upp på kanten som en annan strandad val men vad tror ni jag gjorde?
(Hittade ingen bra bild på en val så det blev Val Kilmer istället)
Jag brast ut iett garv när han kom och berättade allt. Killen som hade en enorm humor skrattade länge åt mig och frågan är om inte berättelsen fortfarande lever kvar.
Killens och mitt dejtande avtog då jag upptäckte att man inte kan leva på bara humor utan måste ha pengar, ett jobb samt klippt av navelsträngen till sin mamma också.
Förutom denna händelsen så är jag en ganska normal person....... men jag gillar fortfarande inte tåg ;)
Tuff Tuff
Ängeln
Tåg, inget för dummies
Året var 1999.
Snabbt räknat så var jag alltså 21 år vid tidpunkten.
Jag var tillsammans med eller kanske mer exakt, jag dejtade en kille i en liten håla utanför Jönköping.
Han är förövrigt den roligste killen jag någonsin träffat. Jag skrattade mig igenom den flera dagar långa dejten :D
Nåväl, för att komma till den lilla hålan som inte ens hade ett riktigt torg (säger en del) så var jag tvungen att ta tåget.
Lilla jag hade trots min relativt "höga"ålder aldrig någonsin åkt tåg själv. Har inte ens minne av att jag åkt någon längre resa ens med sällskap.
På något vis hade jag hur som helst lyckats utveckla någon sorts fobi för det där med tåg.
Vart går man in? Hur vet man vart man kan sitta? Finns det toalett? På vilken sida går man av?
Under resan satt jag (för jag kom på tåget utan svårigheter) och bekymrade mig över HUR jag skulle få upp dörren till det lilla mellanrum man skulle till för att komma ut ur tåget (det var ett litet tåg).
Tåget bromsade in så småningom och nervös som jag var så hörde jag inte vad de sa i högalarna men jag tittade på resvägen i tågtabellen och drog slutsatsen att jag var framme.
Till min stora förfäran så var det bara jag som skulle av.
Jag hade planerat att gå bakom någon annan för att inte göra bort mig genom att trycka på någon konstig knapp eller gå in i en glasdörr.
Jag fick vackert resa mig och ta min lilla packing och med beslutsamma steg gick jag mot målet och lyckades få upp skjutdörren efter två försök (svetten lackade).
Tåget bromsade in och det blev tyst. Jag väntade och väntade på att någon dörr skulle öppnas men inget hände.
Jag började svettas ännu mer och såg mig omkring för att lista ut på vilken sida jag skulle gå av.
Jag såg ingenting.
Jag började trycka på knapparna vid ena dörren, inget hände.
Jag testade nästa dörr mittemot och efter flera försök åkte dörren upp. Jag var livrädd för att bli kvar på tåget.
Till min stora fasa så var det fel sida!!!!!!
Jag fick ta ett ordentligt hopp ner med min packning och hamnade mitt i ett annat spår.
Jag kunde ju inte gå runt tåget som nyss stannat utan jag blickade frammåt och satte sikte på den sida av perrongen jag förmodligen skulle stå vid när jag skulle åka hem (alltså helt fel sida).
Ja alla vet nog hur det ser ut vid en tågstation även i miniformat. Det är en Höööög kant upp till den normala marknivån.
Jag klättrade altså upp för kanten med väskan över axeln. Jag kände mig så djävla dum, blåst, korkad, idiotisk, sjukt knäpp och jag skämdes som ett djur. Vågade inte ens fundera på vad medpassagerarna tänkte om mig.
Tåget blåste iväg och kvar stod jag ensam. Vilken jävla tur att min dejt inte var i tid. Han såg aldrig hur jag kravlade upp på kanten som en annan strandad val men vad tror ni jag gjorde?
(Hittade ingen bra bild på en val så det blev Val Kilmer istället)
Jag brast ut iett garv när han kom och berättade allt. Killen som hade en enorm humor skrattade länge åt mig och frågan är om inte berättelsen fortfarande lever kvar.
Killens och mitt dejtande avtog då jag upptäckte att man inte kan leva på bara humor utan måste ha pengar, ett jobb samt klippt av navelsträngen till sin mamma också.
Förutom denna händelsen så är jag en ganska normal person....... men jag gillar fortfarande inte tåg ;)
Tuff Tuff
Ängeln
Se hit!!! Nytt Ämne på G
Tänkte börja med ett nytt ämne/kategori. Den ska heta Dumheter jag gjort.
Har vanligtvis inte svårt att berätta om pinsamheter och dumheter från mitt förflutna så varför inte bjuda lite på den varan.
Graden av dumhet eller pinsamhet kan variera något beroende på vilken tid i livet dumheterna begicks. Man hade en liten annan syn på livet när man var yngre och det som var dödligt dumt och pinsamt då kanske inte är så pinsamt idag.
Vi får se... det kanske bara blir ytterligare en dumhet i mitt liv......
Har vanligtvis inte svårt att berätta om pinsamheter och dumheter från mitt förflutna så varför inte bjuda lite på den varan.
Graden av dumhet eller pinsamhet kan variera något beroende på vilken tid i livet dumheterna begicks. Man hade en liten annan syn på livet när man var yngre och det som var dödligt dumt och pinsamt då kanske inte är så pinsamt idag.
Vi får se... det kanske bara blir ytterligare en dumhet i mitt liv......
