Mitt bidrag
Här kommer mitt bidrag till projektet till förmån för Barncancerfonden.
Den jag först skrev blev på tog förlång så jag tänkte om och det blev något helt annat. Jag vill dock tillägga att jag inte är lika dyster som nevellen.
Fler bidrag samt om projektet går att läsa på:
©
Suckande sänkte sig solen ner från himlen och blandade sig med havets vågor i en sprakande färgsymfoni.
Månen log sitt vanliga leende, men smärtan ville inte ge vika.
De glödande vågorna sköljde över hennes fötter och månskenet fick hennes skugga att växa.
Inombords växte bara smärta och hat, så svart att inget mörker kunde vara mörkare.
Hon hade fått nog och gett upp. Det fanns inget kvar.
Ingen kraft och ingen glädje, bara det allt mer växande modet att långsamt steg för steg närma sig djupet och det oåterkalleliga slutet.
Det var så nära nu, så nära att hon nästan kunde ta på det.
Hon vill sträcka fram handen och låta det långsamt dra henne utåt och nedåt.
Så djupt ner att ingen någonsin skulle se henne igen, bara ett svällande blekt skal.
Vad var ett skal så vackert när själen var så tung att man knappt kunde stå upprätt?
En mås skriade långt ute till havs, den ropade på henne, kom närmare, kom närmare.
Hon tog ett steg till, tills vattnet nuddade hennes knän.
Det var så kallt att det smärtade. Det stack och sved i skinnet.
Hon väntade tills känseln försvann innan hon tog ytterligare ett steg.
Hon var skändad, trasig, tom och ensam.
Ensam i sin vetskap om vad någon gjort mot hennes själ och fysiska jag.
De hade inte bara skändat och våldtagit henne utan även stympat hennes själ, rivet itu henne som en docka av tyg.
Det bultade och värkte. Kött och blod var blottat men det smärtade inte längre i köttet utan i själen. Det gjorde så ont, så fruktansvärt ont.
Vattnet nuddade hennes haka. Salta stänk landade på hennes läppar. Det smakade gott, så förföriskt.
Kroppen var domnad, bara två steg kvar sen var det över, det oåterkalleliga slutet.
Sakta steg vattenytan över ansiktet. Luften var slut nu. Hon höll andan.
Håret flöt på ytan som en solfjäder. Kroppen ville också flyta upp men hon ville inte, ner, ner, ner, viskade hennes inre.
Långsamt skiljde sig läpparna åt. Lungorna bultade och skrek efter syre.
En sista gång öppnade hon ögonen för att se hur solen flödade genom vattnet. Hur månen log mot henne.
Vattnet fyllde lungor och själ. Hon lyftes upp och svävade.
En ängel bar henne på sina vingar och värmde henne med sitt dun.
Ljuset var så starkt att det nästan gjorde ont.
Hon hörde röster som kallade på henne, ropade och uppmanade.
Nu kunde hon se dem, siluetter, ansikten. Dom var grumliga men vänliga.
Plötsligt fylldes lungorna med syre igen. Det var så märkligt, nästan som om hon levde.
Siluetterna blev skarpare och ljuden vassare och högre.
Då insåg hon.
Hon hade misslyckats.
Långsamt började bilden klarna. Hon såg nu människorna. Hon hörde dem, såg deras förtvivlan som slog om till glädje i takt med att hennes bröstkorg höjdes upp och ned.
Förvånat kände hon ett rus, ett rus av glädje.
Hon var levande. Själen var lätt igen. Hon vill resa sig men en vänlig hand höll henne nere.
Hon ville upp och leva.
Livet hade återvänt. Det hade förlåtit henne för att hon vänt det ryggen. Det hade skänkt
en ny gnista.
Hon skulle kämpa in i det sista. Aldrig mer vända det ryggen.
Hon skulle leva, det var meningen.
Hon ville leva.
Av: Ängeln
