Ängelns

...vad det har gått segt idag.
Förmodligen pga plattformsbytet som strax ska ske. Bäst att skynda sig, man vet aldrig, bloggen kanske försvinner?!

Det är Onsdag idag och Lost har gått på TV men jag vägrar att skriva något om det.

Idag vägrar jag Lost och gissa varför??

Sawyer!! Han var inte med alls. Det är ta mig fanken för jävligt. Jag blir så ledsen så tårarna nästan sprutar ur ögonen på mig.
Vi tar en tyst minut och låter bilden tala för sig själv, sen säger vi godnatt....

Ni som känner mig här i blogosfären vet också vad jag har som återkommande ämne på onsdagar. Den här onsdagen är inget undantag och därför bjuder jag här på en novell direkt fångad ur det verkliga livet ;)
Håll till godo!!!!

Bland sandkorn och kokosnötter
©

Ni kommer förmodligen inte tro det jag har att berätta. Det är osannolikt, overkligt och alla andra ord som trotsar trovärdighet. Det är omöjligt, fast bara nästan, för precis allting kan hända. Jag ska ta det från början......

Det var i januari. Jag befann mig på en ö.
Jag vet inte exakt hur jag hamnade där, allt var så märkligt och underligt i början.

Det var hett och luftfuktigheten var så hög att klänningen jag hade på mig fastnade mot huden.
Solen gassade rakt ovanför mitt huvud och till en början blev jag så bländad av solen att jag tyckte att allt såg ut som vatten omkring mig.

Skärpan kom tillbaka innan jag hann gripas av panik och det var tur för jag stod rakt framför ett stup som sträckte sig ner mot vattnet och kantades av vassa klippor som garanterat hade slitet sönder mig totalt om jag ramlat ner.

Jag backade instinktivt bakåt och snubblade på en kokosnöt som låg och skräpade. Jag återfick balansen men vacklade till och lyckades kila fast foten under en rot som stack upp bland grästuvorna. Foten var stukad.

Jag såg mig omkring för att få grepp om vart jag befann mig. Jag omringades av vatten i oändliga massor, sand och en djup skog som jag misstänkte måste vare en djungel.

Med vänsterfoten lätt släpande efter tog jag mig ner för sluttningen som ledde fram till stupet.

Jag föll med en duns ner i sanden, förvirrad och lite rädd.

- Hallå, ropade jag, men inget svar.

- Hallå, ropade jag igen. Fåglarna kvittrade och en liten apa tjattrade uppe i en palm men inte en enda mänsklig röst till svar.

Jag tänkte att jag förmodligen inte befann mig i Sverige med tanke på klimatet och försökte istället med:

 - Hello, Help! Inget svar.

Jag befann mig på en öde ö, ensam och visste inte hur jag hamnat där. Jag var förtvivlad och föll i hastig gråt.

Jag slängde mig framstupa på magen i sanden och slog vilt med armarna omkring mig. Jag grät som aldrig förr och ljud som jag aldrig tidigare hört från mig själv trängde ut ur min strupe.

Jag låg där inbäddad i sand med ansiktet rött av salta tårar och snor. Jag tänkte att om jag inte är död så dör jag nu.

Jag vet inte hur länge jag låg där, kanske en hel dag eller bara några minuter. Plötsligt kände jag hur en stor varm han tog ett fast grepp om min axel.

Jag ryckte till och vände mig om.

Han stod där, ja han stod där och log mot mig med isande blå ögon.

Jag gnuggade mig i ögonen eftersom jag misstänkte att det var någon form av hallucination eller önsketänkande men han stod kvar.

Plötsligt medveten om att jag var full med sand och att snoret hade letat sig ner till hakan på mig, satte jag mig upp och försökte le mitt vackraste leende samtidig som jag oskyldigt torkade bort snoret med baksidan av handen. Hela tiden snurrade orden i mitt huvud, det är inte sant, det är inte sant.

Mannen satte sig ner på huk och lät sin hand stryka bort tårarna på min kind. Jag ryckte till som om jag fått en elektrisk stöt och han drog snabbt undan handen.

- Det är bra nu, det är ingen fara, sa han och såg in i mina ögon.

Jag chokades inte av hans ord utan av att han talade svenska, eller hade jag fått ett kraftigt slag mot huvudet och börjat tala ett nytt språk?

-Kom sa han och sträckte ut sin hand för att dra mig upp på fötter.

Jag drunknade i hans ögon och min hand smälte som Ikaros vingar när hans hand fattade min.

Plötsligt stod jag alldeles nära honom och kunde höra hans andetag.

Jag kände doften av hans solblekta T-shirt och kunde förnimma känslan av hans lite toviga hår som smetade mot hans kinder.

Han pekade in mot djungeln och vad som såg ut att vara en öppning.

Träd hade fällts och lagts åt sidorna.

-Det är svalare där, sa han och pekade mot öppningen.

Han började precis föra mig framåt när jag kände hur foten vek sig under mig och jag kom plötsligt ihåg roten som jag fastnat under.

Precis som jag skulle falla till marken fångade hans starka armar upp mig och innan jag visste ordet av bar han mig i sin famn.

Min kropp vilade i hans famn och med kinden mot hans högra axel gjorde jag allt för att inte blinka och bryta förtrollningen.

Han bar mig som om jag vore en skulptur av glas och satte varsamt ner mig på en träbänk som stod i skydd mot solens heta strålar.

Jag fann inga ord utan var som förstummad.

Han slet av sig sin T-shirt och rev den i bitar för att linda om min fot. Jag såg på medan han ömt men med fast grepp virade tyget hårt om foten och vristen. Musklerna på hans armar jobbade och bringan, jag var förtrollad.

Hela tiden pratade han med mig och sa att jag inte skulle vara rädd, att jag snart skulle få svar på mina frågor. Han skulle ta hand om mig och det enda jag kunde göra var att nicka till svar och kippa efter andan för att inte drunkna i hans skönhet.

I smyg nöp jag mig i armen till det smärtade så pass jag förstod att jag måste vara vaken, att det här var på riktigt.

När foten var lindad tog han mig till en glänta längre in i djungeln. Där fanns en liten hydda med tak av gröna blad.

Jag fick lägga mig på vad som skulle likna en säng flätad av blad medan han gjorde upp en eld.

Jag måste slocknat för när jag tittade upp var det mörkt.

Han satt där vid min sida och jag kunde läsa oro i hans blick. Jag försökte prata men strupen var torr som sandpapper och han förde en mugg med vatten mot mina läppar.

Jag drack med stora klunkar och kände att stämbanden snabbt mjukades upp.

Precis när jag skulle till att ta till orda så hyschade han på mig och sa:

- Vi tar frågorna i morgon, du måste vila.

Han la sig bredvid mig på den flätade madrassen och lät mitt huvud vila mot hans bringa. Hans hand strök min kind och smekte mitt hår.

Jag var omtumlad och förvirrad men lugnades av hans smekningar. Jag hörde spraket från elden och lukten av bränt trä.

- Är det verkligen du sa jag med matt stämma, är det verkligen du?

- Javisst är det jag, vem skulle jag annars vara. Jag har väntat på dig sötis, sa han med sammetslen röst.

- Väntat på mig, varför har du väntat på mig, nästan viskade jag?

- Jag har väntat på dig i hela mitt liv, men nu är du här, det är det enda viktiga.

Jag låg där i skenet av elden med hans armar omkring mig. Ljuden dog bort och sömnen tog vid.

- Mamma, jag har bajsat!!!

- Sawyer? Utbrast jag.

Jag satte mig upp med ett ryck och såg mig omkring och upptäckte det fasansfulla.

Jag slängde mig bakåt ner mot kudden och drog täcket över huvudet. Jag sparkade till sambon som låg bredvid.

- Du får ta det!! Jag måste få somna om..............

Av Ängeln (Ulle-Bulle)